Läs även Väv in etikfrågorna i vardagen  Konfliktlösare i det tysta

Vårsolen lyser in genom fönstret på Östra Fäladens förskola. På golvet sitter Stjärngruppens barn samlade runt en liten väska. På vardera sida av väskan sitter en glitterstjärna, en i rosa och en i grönt. De har barnen målat tillsammans.  
  Det är dags för hjärtestund för fyraåringarna på avdelningen Blåa Skor. I dag är de sex barn i gruppen.  
  - Vad tror ni fi nns häri? frågar deras förskollärare Kerstin Karlsson och pekar på väskan.  
  - Bilder! ropar barnen.  
  De har varit med förr.  
  Kerstin Karlsson tar fram ett collage ur väskan: glada munnar, dansande streckgubbar. Temat för dagens hjärtestund är glädje. 

ÖSTRA FÄLADEN och de andra förskolorna i Segevångs rektorsområde i Malmö har arbetat med livskunskap i flera år nu. Projektet drogs i gång av förskolläraren Eva Mathiasson Thorbert och resulterade så småningom i en metodbok med övningar för barn från ett år och uppåt.  
  Syftet är detsamma i alla åldrar: att lära barnen att lyssna på varandra, att vara en bra kompis, att sätta ord på sina känslor och kunna säga nej.  
  - Det är skönt att ha en modell att följa, tycker förskolläraren Anders Stenberg som har arbetat länge med hjärtestunderna på Blåa Skor.  
  - Det är så klart olika från person till person hur mycket vi följer boken. Men det är en grund och så kan man plocka bort eller lägga till, anpassa sig efter barngruppen.  
  Med de minsta barnen handlar stunderna mest om sång och gemenskap, men ju äldre barnen blir desto mer kan personalen tala om abstrakta saker som upplevelser, etik och samlevnad.  
  Barnen lär sig att inte prata med främmande, och att det finns hemligheter som man måste berätta. När en kompis berättar en hemlis om att hon har gömt guldstenar i den där busken ska man inte avslöja det. Men om hon berättar att hon har ätit de där farliga svamparna inne i skogen måste man berätta för någon vuxen. 

I DAG SKA Stjärngruppens barn för första gången tala om känslor. Först får barnen turas om att hålla i guldsnäckan och berätta om sin helg. Alla barnen, även de blygaste, ska säga några ord.  
  Det är viktigt att lära sig att stå för sina ord och bli lyssnad på, säger Kerstin Karlsson efteråt. Fyraåringarna turas om att hålla i den guldfärgade snäckan som hon skickar runt. Hon påminner om reglerna:  
  - Vad får man göra när man håller i den här?  
  - Prata! säger Stjärngruppens barn i munnen på varandra.  
  - Just det. Och vad ska man göra när någon annan håller i den?  
  - Lyssna.  
  Isac Prsa Morin, som är först ut, är tyst och motvillig till en början, men efter ett tag fl yter orden lättare:  
  - Jag åt godis- och korvgryta. Min bror Joel åt en massa ris, han tycker om ris.  
  Till slut ler han stort medan han berättar om hur han har brottats med sin bror:  
  - Och vi gjorde armbrytning, sådär när man trycker ner någons arm.  
  Så går guldsnäckan vidare till Richard Oskarsson.  
  Nu börjar de andra barnen bli rastlösa. Vendela Jönsson drar i sin tröja, och Eric Lindal och Isabella Grahn, som är bästisar, leker hellre med varandra.  
  - Nu pratar Richard. Då måste ni lyssna, påminner Kerstin Karlsson dem upprepade gånger.  
  När dagens övning börjar blir barnen mer entusiastiska. De tittar tillsammans på collaget med de glada gubbarna som Kerstin Karlsson har gjort.  
  - Hur känns det när man är glad? Vad blir ni glada av? frågar hon.  
  - Pannkaka! säger Isac.  
  - När jag får leka med bilar själv, säger Richard.  
  Stjärngruppen samlas runt ritbordet och tecknar sig själva när de är glada. På andra delen av sitt papper får de klistra upp bilder på saker som gör dem glada.  
  De kastar sig över tidningarna och klipper ut för glatta livet.  
  Vendela hittar flera bilder på kungen och kronprinsessan. Hon ritar också en bild på en prinsessa med guldlockigt hår.  
  Richard hittar en bild på svenska flaggan. Eric klipper ut en katt och en gumma med huckle (»det är min mamma«). Isac klistrar upp ett lejon och Alfons Åberg.  
  Alla teckningar sätts upp på väggen.  
  Dokumentationen är en viktig del av hjärtestunderna berättar Kerstin Karlsson och visar teckningar från tidigare tillfällen. Där sitter en stor teckning på Anna, flickan som är barnens bild av en bra kompis. De har fått rösta fram hennes kön, hårfärg och kläder.  
  Anna har brunt hår och ser glad ut. Bredvid sitter foton på barnen när de ritar henne. 

Glädjeteckningarna sitter på väggen och hjärtestunden är slut. En timme har gått fort. De andra barnen på storbarnsavdelningen kommer inspringande från gården och ljudnivån i rummet stiger genast.  
  - Det är bra för barnen att få ha sin egen tid. Särskilt för de mindre barnen, som får samlas utan att de äldre kommer och stör, säger förskolläraren Anders Stenberg.  
  Jag undrar om en del av övningarna inte är för abstrakta för så små barn. Till exempel att lära sig att ge positiv kritik, så kallade uppåtpuffar, och undvika negativ?  
  Kerstin Karlsson medger att vissa övningar nog inte riktigt fungerar med treåringarna, till exempel guldkudden:  
  - Där ska barnen turas om att sitta på kudden och de andra säger något snällt om dem. De yngre säger då ofta samma sak. Om någon börjar och säger: du har en fin klänning, så säger nästa: du har fina byxor. Och sen är det bara kläderna som gäller. Men det är ändå en övning i att säga något positivt, säger Kerstin Karlsson.  
  Anders Stenberg tycker att det roliga med hjärtestunderna är att man återvänder till samma övningar och fördjupar dem ju äldre barnen blir.  
  - Det blir en repetition, men barnen har andra tankar när de är ett år äldre. Man kan gå tillbaka och se vad de tyckte innan och hur de tänker nu.  
  Hur många barn som kan delta i en hjärtestund varierar. Som mest har de haft 18 stycken i en grupp, men då deltar också fler pedagoger. Vid de tillfällena kan personalen spela upp små scener för att illustrera olika regler. Efteråt delar de in barnen i mindre grupper och pratar om scenen.  
  - Om jag är ensam med en grupp dramatiserar jag med hjälp av dockor, berättar Anders Stenberg.  
  - Först visar jag en händelse där det inte blir bra, till exempel där ingen lyssnar på en viss person och den blir ledsen. Sedan frågar man: vad hände här? Varför blev han eller hon ledsen? Så får barnen komma med förslag. Sedan spelar man upp scenen igen med förslaget som vi har kommit fram till. 

Det som barnen lär sig under hjärtestunderna ska genomsyra hela verksamheten på Östra Fäladens förskola. Det innebär att personalen också måste tänka till om hur de behandlar varandra: är de taskiga? Lyssnar de inte på sina kollegor? Även under den fria leken pratar de med barnen om uppåtpuffar och uppmanar dem att säga ifrån om någon behandlar dem illa.  
  Kerstin Karlsson tror att det är bra att barnen tidigt får lära sig att sätta ord på sina känslor och prata om dem. Särskilt för många killar:  
  - Det är ett så tufft klimat nuförtiden. Om de har fått prata om känslor och vet vad de vill och inte vill så tror jag att det är lättare för dem att säga nej när de blir äldre, säger hon.  
  Livskunskapen är en del i det drogförebyggande arbetet bland unga i Malmö. Kommunen har bekostat metodboken och arbetet med livskunskap fortsätter i förskoleklassen och grundskolan.  
  - Att våga säga nej och att lyssna på någon som säger nej, är en viktig del av hjärtestunderna. I den fria leken så uppmanar vi också barnen: hör du, hur låter din kompis nu? Låter det som att hon tycker att det är roligt när du håller fast henne? Och: du måste säga nej om du inte tycker att det är roligt, förklarar Kerstin Karlsson.  
  När barnen blir äldre, i femårsåldern, pratar personalen med dem om sexualitet och samlevnad. Om att flickor har snippa och pojkar snopp, och var bebisar kommer ifrån.  
  Det kan vara känsligt i en del fall, eftersom barnen på Blåa Skor har olika kulturell bakgrund. En del har bara fått höra att doktorn kommer med lillasyster eller lillebror. Men det har aldrig varit något problem för föräldrar att låta sina barn vara med på hjärtestunderna, säger Kerstin Karlsson.  
  Ibland kommer det upp allvarligare saker på samlingarna.  
  - Någon berättar om en förälder som inte mår bra eller om att någon kanske har slagit till dem hemma. Då får man ta barnet åt sidan och prata enskilt, antingen direkt eller efter hjärtestunden.  
  Nästa vecka kommer fyraåringarna i Stjärngruppen att samlas igen runt den lilla resväskan. De kommer att fortsätta att prata om känslor, säger Kerstin Karlsson:  
  - Det finns ju många fler känslor än glädje. Hur känns det när man är arg, ängslig, ledsen? 

Regler för hjärtestunderna
1. Man lyssnar på varandra och en i taget pratar. Vill man säga något räcker man upp handen. Alla har rätt att bli lyssnade till och säga sin mening.
2. Endast uppåtpuffar, inga nedåtpuffar, är tillåtna. Uppåtpuffar är när man säger positiva saker till och om varandra. Nedåtpuffar är det motsatta.
3. Det som sägs här stannar här. Hur känns det när någon avslöjar en hemlighet? Det finns dock hemligheter som man måste berätta om hemligheten innebär fara för någon.

Källa: Hjärtestunder – livskunskap i förskolan av Eva Mathiasson Thorbert (Malmö stad 2006)